Nässlorna blommar

Varje gång jag beklagar mig över nässlor så berättar halva världen för mig att jag inte ska klaga över nässlorna utan göra nässelsoppa på dem i stället. Förutom den poetisk/politiska/filosofiska implikationen av det förhållningssättet - som jag ju naturligtvis måste säga att jag håller med om - så finns det även en rent praktisk aspekt. Det finns faktiskt en gräns för hur mycket soppa man kan göra. Om man har flera hektar bete som håller på att växa igen med nässlor då får man nässelsoppa så det räcker. Dessutom är det inte bra för njurarna att äta för mycket nässelsoppa har jag hört.
Fåren då? Tycker inte de om nässlor? Jo, de tycker det är jättegott. Om de är alldeles små eller slagna och ligger ner. Dessvärre så är det inte små mer än några dagar och fåren tycker mer om det fina späda gräs som finns när nässlorna är små... Så summa sumarum: nässlorna trivs!
I trädgården finns det också nässlor. Eftersom vi har småttingar tycker de (och därmed vi) inte att det är så roligt med nässlor där de leker, så även där pågår en ojämn kamp.

Tistel är ju så vacker men ACK så
otrevlig att trampa på!

Bekämpning sker medelst två tekniker. I hagen använder vi trimmer och trimmar, trimmar och trimmar lite till. Efter två somrar med den tuffa behandlingen börjar vi så smått skönja resultat - på vissa ställen börjar nu gräset ta över där det tidigare bara har varit nässlor. Vi kommer nog behöva fortsätta behandlingen ett antal år framöver, men det borde åtminstone bli mindre vad det lider. Det finns bekämpningsmedel mot nässlor men dessa är inte tillåtna när man får miljöstöd för hagen. Gå och släppa ut avgaser med trimmer däremot är inte bara tillåtet utan uppmuntrat, då man kan förlora miljöstödet om det blir för mycket nässlor!
I trädgården använder vi tekniken gräva, riva och slita, för att få bort nässlorna med rötterna. Detta är faktiskt väldigt effektivt. Efter den första omgången slita, riva, gräva så behöver man besöka området ett par gånger till under sommaren, men då är det oftast bara några enstaka små rötter som man har missat tidigare som verkar växa - allt annat är borta. På ett ställe där jag har haft massvis med bekymmer så satte jag marktäckare över hela området, och nu hoppas jag att de ska konkurrera ut nässlorna. Vi får se: fortsättning följer!

Sedan har vi tistel som ju är ännu värre för barnfötter. Det har vi en väldigt präktig koloni av över en tredjedel av trädgården, och ute i hagen. Man skulle ju kunna lämna de som är i hagen, men det har vi provat förut, med resultat att vi numera har tistel i en tredjedel av trädgården - de fröar nämligen något alldeles kopiöst bra. Och långt. Här fungerar varken trimmer eller rycka-slita-metoden. Gräva fungerar om man har ett par stycken, men vi har kört bort hela traktorskopor med tistel, och då behövs något mer rationellt. Som vanligt är det Fiskars som står för det rationella.
Sedan finns det ju alla andra: kirskål, kvickrot, åkervinda, maskros, gråbo och så vidare. För att inte dö har jag omdefinierat maskros och åkervinda till en prydnad, och resignerat inför kvickroten i trädgårdslandet. När jag läser odlingsråd om att jorden man vill använda till planteringen ska vara "rotogräsfri" så fnyser jag. Suckar. Och vänder blad.